Under stormaktstiden gick soldatyrket ofta i arv från far till son, släkten Fieandt från Reval i nuvarande Estland var inget undantag. Kornetten Albrecht Fieandt fick den tredje februari 1683 en son som skulle gå till historien som en sann krigare. Sonen döptes till Johan Henrik Fieandt.

Som sjuttonåring tog han år 1700 en frivillig värvning som ryttare med det framgångsrika slaget vid Narva som sin första träffning. Nästa stora äventyr blev slaget vid Düna 1701 som också blev en stor framgång för den karolinska stridstekniken. Fieandt tjänstgjorde under första delen av 1700-talet framförallt i Finland och det var där generalen Carl Gustaf Armfelt uppmärksammade hans kvalitet som officer i den karolinska armén. 1709 befordrades Fieandt till löjtnant vid Savolaks och Nyslotts regemente.

Många gånger genomförde Fieandt räder mot ryska befästningar och garnisoner. 1712 utnämndes han till kapten vid regementet, general Armfelt kallade in honom till huvudstyrkan i Finland på grund av den starka ryska övermakten. Slaget vid Storkyro 1714 renderade i ett svenskt nederlag och Fieandt togs till fånga. Han blev svårt misshandlad efter ett flyktförsök och fördes till Moskva, där han 1715 lyckades fly och han anslöt under senare delen till Armfelts högkvarter som nu låg i Västerbotten. Han blev samma år kommenderad som kommendant på det ödsligt belägna Kajaneborg som ligger sydost om Uleåborg ungefär mitt i Finland. Vid denna tid så var Finland och Baltikum ytterst bristfälligt försvarat, kungen hade precis kommit hem från Turkiet och rikets finanser låg i aska. Fieandt med endast 50 soldater slogs mot en flerfaldigt större rysk övermakt som bestod av 4 000 soldater. Fieandt lyckades hålla ut under sommaren och hösten, men efter en belägring där fästningen saknade vatten, mat och ammunition så tvingades Fieandt i februari 1716 att gå med på en kapitulation där ryssarna lovade fri lejd. Ryssarna bröt alla sina löften, plundrade och sprängde slottet. Fieandt befann sig återigen i ryssarnas klor. Fieandt hade med sig sin familj in i fångenskapen ett par mil norr om Moskva. 1718 lyckades han återigen fly från sitt fängelse, han vandrade hela vägen hem till Sverige, bland annat med en nyfödd dotter. Han anmälde sig för landshövdingen Hugo Hamilton i Gävle för att omgående sändas ned till Karl XII i Eda skans. Kungen utnämnde på stående fot Fieandt till major vid Savolaks regemente. Han fick dock inte majors lön utan kvarstannade på kaptens sold fram till sin död.

I december 1718 fick han order om att meddela Karl XII:s dödsbud till sin gamle chef, general Armfelt, som ledde det norska fälttåget. Fieandt samlade en styrka om 70 soldater och skidade iväg från Duved mot Trondheim. Norska spanare hade dock upptäckt den svenska styrkan och genomförde ett eldöverfall i Tydalen där Fieandt tvangs att retirera tillbaka till Duved skans efter att ha förlorat sina pulkor med postväskor, underhåll och materiel till Armfelts styrkor runt Trondheim. På vägen hem anföll han den norska skansen i Stene som bekämpades och revs.

På våren 1721 erhöll Fieandt order från den nye landshövdingen Magnus Palmqvist att omedelbart bege sig till Sundsvall eftersom ryssen var i antågande. Fieandt satt omedelbart upp och red från Gävle i riktning mot Sundsvall. I Hudiksvall upptäckte Fieandt att fienden redan var i land, han hamnade i skärmytsling med ryska kosacker men undkom och red vidare i sporrsträck för att undvika vidare katastrofer.

Han hade redan sänt bud via ordonnanser till kronbefallningsmännen i Sundsvall att uppbåda borgare och allmoge för att möta och hejda fienden. När han anlände till Sundsvall så upptäckte han till sin fasa att enbart bönder från Tuna, Selånger och Attmar var uppbådade. I staden fanns även ett halvt båtsmanskompani under kapten Ribbing och ett ryttarkompani från Jämtlandsryttarna med 82 ryttare under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. Fieandt organiserade omedelbart stadens försvar med olika stödjepunkter. När ryssarna landsteg 25 maj så brände ryttarkompaniet de svenska galärerna och spannmålsmagasinen i hamnen för att ingenting skulle falla i ryssarnas händer.

Allmogen smet till skogs, båtsmännen brände broarna och retirerade därefter till skogs. Kvar blev Fieandt med 82 ryttare mot 6 500 ryska soldater, det kunde bara sluta på ett sätt. De karolinska soldaterna fick fly från torget på grund av beskjutning med kanon från de ryska fartygen. Vid västra stadsbron (Västermalm) höll man ut ytterligare en timme innan reträtt mot Bergsåker. I Bergsåker tog man upp striden på nytt vid bron, man höll ut en timme även här, major Fieandt är särskilt omnämnd som driftig och framåt i striderna, enligt uppgift sårades han ett flertal gånger. Efter att ha hållit ut en timme retirerade svenskarna till Valla by där slutstriden stod. Nästan hela ryttarkompaniet nedkämpades, tolv soldater togs som fångar och åkrarna var fulla av stupade soldater från bägge sidor.

Major Fieandt kom dock undan men förföljdes av tre kosacker. Han red över nuvarande E14 upp i skogen mot Allsta, han lyckades skjuta en av kosackerna, en annan drev han in sin värja i men den tredje slängde sig över honom och drog honom ur sadeln. En nävkamp tog vid i skogen, men efter ett tag när bägge var helt utmattade så skakade de hand och red åt varsitt håll. Fieandt ramlade ur sadeln i Allsta och låg svårt medtagen i en kökssoffa en vecka innan han kunde skriva rapport och påbörja färden mot Gävle. Som tack skänkte han sin värja till familjen som hjälpte honom i Allsta. Värjan finns än idag bevarad på Västernorrlands Museum i Härnösand.

Efter freden i Nystad 1721 återvände Fieandt till sin tjänst i Finland vid Savolaks regemente. Mellankrigstiden var för Fieandt som för många andra en ökenvandring. Armén var en skugga av sitt fornstora jag, stormakten Sverige fanns inte längre och många tappade tron både på riket och sitt yrkesval. När hattarna till slut lyckades starta ett illa förberett krig mot Ryssland 1741 så var Fieandts långa krigarbana slut. Han blev skjuten till döds i Villmanstrand, hans sista viloplats är okänd. Hans ansökan om adelskap 1734 beviljades postumt. Idag minner minnesmärket i Åkroken om Fieandts och andras bedrifter i deras strävan att försvara vårt Sundsvall.