Den här historien har sin början när segelskutorna trafikerade hamnarna kring Sundsvallsområdet, när sågverken växte upp som svampar ur jorden och när män och kvinnor, rika som fattiga, strömmade till Sundsvallsområdet i en aldrig förut skådad takt. Sundsvall med sitt strategiska läge, mellan två älvar och med tillgång till hamnar, kom att bli ett centrum för den svenska sågverksindustrin i mitten på 1800-talet. På sågverken som låg efter kusten sågades plank som sedan lastades på segelskutorna för vidare export till Europa. Tack vare detta kom Sundsvall att genomgå en enorm ekonomisk och urban expansion. Expansionen var så makalös att vissa menade att det som skedde i Sundsvall inte stod att finna varken i Sverige eller i Europa, utan först i Amerika. Ibland kallades därför Sundsvall för ”ett Amerika i Sverige”.

Efterfrågan på arbetskraft till sågverksindustrin var hög så därför skedde en stor folkomflyttning från andra delar av Sverige till Sundsvall. Befolkningstillväxten i Sundsvall och omkringliggande områden formligen exploderade. I området ökade befolkningen från cirka 4 400 personer år 1860 till nära 15 000 personer vid sekelskiftet. Men dessa siffror visar inte hela sanningen. Många säsongsarbetare kyrko- eller mantalsskrev sig inte på orten eftersom de ofta bara var knutna till sågverken under sommarperioderna. Beräkningar som gjorts visar att det 1878 fanns cirka 3 000 tillfälliga arbetare i staden. Det innebär att den officiella befolkningsstatistiken för det året kan höjas med cirka 50 procent. Med andra ord var befolkningsmängden i Sundsvallsområdet troligen ännu större än vad siffrorna åskådliggör.

Det här fick naturligtvis konsekvenser av olika slag. En av konsekvenserna var sedligheten som landshövdingen kommenterade i sin femårsrapport till Kungl. Maj:ts. Han skrev: ”befolkningens moraliska tillstånd är icke det bästa där större arbetarbefolkning samlas”. Det var tydligen vanligt med både konkubinat (samboförhållanden) och äktenskapsbrott i vissa stadsdelar och landshövdingen påpekade också vid ett flertal tillfällen att det ”moraliska tillståndet” var mycket dåligt.

Källorna nämner ett annat problem som har med det här att göra, nämligen att det fanns så många ogifta pigor och sömmerskor i området. Men källorna gör samtidigt gällande att det egentligen inte var kvinnorna som var det stora problemet utan snarare den enorma mängd ogifta män i åldern 20–30 som befann sig i staden och dess närhet. Som en konsekvens av det här ökade barnafödandet i området. Denna ökning skedde både inom och utanför äktenskapet. Beräkningar ger vid handen att andelen barn födda utanför äktenskapet var dubbelt så stor i Sundsvalls stad jämfört med i övriga landet. Mellan åren 1871–1880 föddes 3 235 barn i staden. Av dessa barn hade 781 ogifta mödrar. I nästa tioårsperiod var situationen liknande. 1881–1890 föddes 3 531 barn och av dessa hade 679 ogifta mödrar. De barn som var födda utanför äktenskapet hade sämst möjlighet att klara sig och många dog helt enkelt. Spädbarnsdödligheten i Sundsvall var så hög att staden intog en femte plats bland Sveriges 20 största städer. Mellan åren 1881–1885 sjönk visserligen spädbarnsdödligheten något, men då låg Sundsvall ändå på en inte så hedrande tredje plats.

Frida Stèenhoff, som var gift med Sundsvallsläkaren Gotthilf Stèenhoff, skrev om de fattiga kvinnornas situation i Sundsvall. Hon berättade om kvinnornas sexuella problem, om moderskap utan att kunna försörja sitt barn och hur det här drev in kvinnorna på brottets bana vilket till slut ledde till att de hamnade i stadens fängelse.

Många av de fattiga kvinnorna, både gifta och ogifta, var tvungna att arbeta utanför hemmet för få mat för dagen. Eftersom många hade barn hörde det till vanligheten att barnen då och då lämnades vind för våg utan tillsyn när mödrarna arbetade. De oerhört svåra förhållanden som en del av barnen i Sundsvall växte upp i oroade stadens myndigheter. Därför togs, den 25 september 1885, det första officiella initiativet av Sundsvalls borgerskap att starta en barnkrubba.

När stadgarna för Sundsvalls barnkrubba upprättades bestämdes också hur verksamheten skulle bedrivas. Barnkrubban skulle vara öppen klockan 06.00–22.00 på sommaren och klockan 07.00–21.00 på vintern. Barn som inte hämtades i tid fick inte komma tillbaka fler gånger och barn med någon form av smitta fick inte lämnas på barnkrubban. För att få lämna barn på barnkrubban skulle modern ha ett intyg som visade att hon verkligen hade ett arbete. I stadgarna står att modern ”varje gång medföra arbetsgivare, fattigvårdsledamot, styrelsemedlem eller annan välkänd persons intyg att hon jobbar utanför hemmet”. Avgiften per barn skulle vara 10 öre per dag eller 25 öre per dygn och den skulle betalas när barnet hämtades. Barnkrubban skulle skötas av en föreståndarinna, helst en diakonissa, och ett kvinnligt biträde.

Från den 23 januari 1886 hyrde Sundsvalls barnkrubba tre rum och kök i snickare Ivar Wiklunds gård till en kostnad av 450 kr per år (ca 30 000 kr i dagens penningvärde). Gården låg på vret 221 i kvarteret Smygen uppe på Stenhammaren vid nuvarande Fredsgatan.

Måndagen den 19 april 1886 öppnades så barnkrubban för barnen. Föreståndarinnan som anställdes hette fröken Hilda Svensson.

När barnkrubban startade sin verksamhet skrevs namnen på både barn och föräldrar in i en stor anteckningsbok med skinnpärmar, en så kallad liggare. Vid föräldrarnas namn finns också noteringar om vilka yrken de hade och i några fall finns deras bostadsadresser. Senare upphörde man dock med att notera föräldrarnas namn och yrken. I liggaren finns 79 föräldrar med ovanstående uppgifter. Intressant att notera är att många hade fyra barn eller fler. De flesta hade också flyttat till Sundsvall och många av kvinnorna, både gifta och ogifta, var pigor.

Man kan också konstatera att döden var allestädes närvarande i deras liv. Det var inte ovanligt att barnen dog och dödsfallen var ofta relaterade till någon sjukdom i luftvägarna.

När barnkrubbans verksamhet varit igång i tre månader skrev Sundsvalls-Posten att barnens hälsa förbättrats tack vare den noggranna vård och den sunda mat de fått på barnkrubban. När barnen var på barnkrubban hade de också fått låna kläder. Tidningen berättade även att man tog ut en avgift på 10 öre per dag och 15 öre per natt för varje barn. Det motsvarar cirka 7 kronor per dag och cirka 10 kronor per natt i dagens penningvärde.

Stadens tidning konstaterade dock att denna avgift inte alls stod i paritet med vad ett barn egentligen skulle få kosta. Uträkningen gjorde gällande att ett ”arbetarbarn” som var på barnkrubban under dagtid kostade 88 öre (idag cirka 60 kronor) och om barnet var där på natten låg kostnaden på 80 öre (idag cirka 55 kronor). Man menade att inte ens ett barn ur en medelklassfamilj kostade lika mycket som ett ”arbetarbarn” på barnkrubban gjorde. Med tanke på det här kan man nog konstatera att de barn som var på barnkrubban förmodligen hade det ganska bra. De fick mat, kläder och ibland ett bad, vilket måste ha varit en otrolig lyx för ett barn från en fattig arbetarfamilj.

Under den här perioden var välgörenhet ett vedertaget samhällsfenomen. Den grupp som ofta engagerade sig i välgörenhet var överklassens kvinnor. Naturligtvis var även deras män engagerade, men välgörenhet var något som främst räknades som ett kvinnligt område. Överklassens kvinnor hade ofta mer tid för den här typen av verksamhet eftersom de sällan arbetade utanför hemmet, till skillnad mot för kvinnor ur andra samhällsklasser. Det här var alltså ett sätt för överklassens kvinnor att ha ett engagemang utanför hemmets väggar. Att dessutom vara verksam inom en välgörenhetsarena stärkte den borgerliga kvinnans position i samhället.

De ekonomiska bidrag som barnkrubban fick var allt från årliga donationer till testamenten. Källorna berättar att pengar samlades in vid julfester, årliga soaréer, danser, tefester och lotterier.

I början av 1890-talet fick Sundsvalls barnkrubba en donation på 10 000 kronor av en okänd donator men den okända donatorn visade sig senare vara Johan Bern. I dagens penningvärde motsvarar donationen drygt en halv miljon kronor. I samband med donationen hade Johan Bern ett krav, nämligen att Sundsvalls stad skulle ”upplåta en nödig byggnadstomt” till barnkrubban så att de kunde bygga ett eget hus till sin verksamhet.

Stadsfullmäktige beslutade i början av 1894 att upplåta tomt N:o 6 i kvarteret Kassören på Esplanaden. Den 21 mars samma år gav byggnadsnämnden tillstånd att uppföra barnkrubbans nya hus.

Uppdraget att rita det nya huset gick till arkitekten Gustaf Hermansson, en för tiden flitigt anlitad arkitekt i Sundsvall. Bland några av hans andra verk kan nämnas Granska huset, Holmströmska huset och ett av den tidens dyraste hus, det Bernska huset. Hermansson ledde också arbetet med stadens nya kyrka (den gamla hade brunnit ner vid stadsbranden 1888).

När ritningen på huset hade godkänts ansåg man att byggnaden var ”särdeles tilltalande” och att huset hade ett ”vänligt yttre, liksom och dess inre blir ljust, rymligt och luftigt”. Huset skulle ha källare, en nedervåning och en övervåning. Nedervåningen skulle ha flera rum bland annat ett badrum, ett kök, ett lekrum och ett matrum. Där skulle det också finnas ett rum för barnkrubbans föreståndarinna. Från tamburen i nedervåningen skulle en trappa leda upp till husets övervåning. På övervåningen skulle det bli en lägenhet med två rum och kök samt en tambur. Huset skulle också inredas med en klappbassäng och en badkamin med kar och dusch.

Husets utsida bestod av stenimiterad, ljus puts med inslag av röda tegelstenar som var lagda i mönster. Fastigheten hade, förutom vanliga fönster, även två takfönster med mörka fönsterbågar. På husets utsida fanns en brandstege. Förutom den vanliga ingången fanns även en köksentré och ute på gården uppfördes ett uthus. Runt gården fanns ett järnstaket med 34 stolpar och en grind med beslag och gångjärn. Enligt källorna hade man också beställt urnor med rosetter. Invigningen av barnkrubbans nya lokaler skedde den 28 oktober 1894.

I 46 år bedrev Sundsvalls barnkrubba sin verksamhet i staden. Många var de barn som fått mat, kläder och varma bad på barnkrubban. Många var det också som skänkt mat, kläder och pengar för att verksamheten skulle gå runt.

Vill du läsa mer om Sundsvalls barnkrubba så finns boken Berättelsen om Sundsvalls barnkrubba och Lillgården Sundsvalls första daghemsverksamhet av Lena Nyman Ågren att köpa på Kulturmagasinet och på Vängåvans bokhandel.