Vid århundradets början omfattade Sundsvall i stort det vi känner som ”Stenstan” och befolkningstalet var runt 14 800 personer. Vid dess slut, och via två nationella kommunsammanslagningsreformer (1952 och 1971), utgjordes Sundsvall också av Alnö, Attmar, Indal, Liden, Selånger, Skön, Sättna och Tunas landskommuner. Befolkningen var ca 93 500. Kommunsammanslagningarna var en konsekvens av urbaniseringen och välfärdsstatens framväxt. Redan vid tidigt 1940-tal hade en stor del av rikets landsbygdskommuner ett litet befolkningsunderlag och små ekonomier, vilket gjorde det svårt att klara av de kommunala uppgifterna. Inte blev det enklare av att kommunernas åtaganden med tiden blev flera och att flytten från landsbygden till städer och storstadsområdena fortgick under århundrandets andra hälft. Här ska det nämnas att kommunsammanslagningar inte var ett svenskt i fenomen. I flera europeiska stater, exempelvis Tyskland och Storbritannien, genomfördes dylika reformer. Anledningen där som här var urbaniseringen och de små landsbygdskommunernas svårigheter att lösa de kommunala åtagandena.

I december 1918 infördes den lika och allmänna rösträtten för kvinnor och män. Med det fick demokratin sitt genombrott i Sverige, och det första svenska demokratiska valet var kommunalvalet 1919. För Sundsvalls stad innebar detta val ingen förändring av styret. De borgerliga partierna samlade tillsammans över 70 procent av rösterna, vilket speglade stadens socioekonomiska strukturer. Det dröjde fram till kommunalvalet 1942 innan det blev ett maktskifte. Då tog socialdemokraterna över stadens styre, vilket de innehade århundrandet ut. För de omkringliggande landskommunerna där sågverks- och massaindustrin dominerade innebar kommunalvalet 1919 däremot ett maktskifte. Från borgerlig och konservativ dominans till en socialdemokratisk sådan.

Näringslivet dominerades inledningsvis av handel, hantverk och banker, näringar med gamla anor i staden, men från 1800-talets andra hälft var det tydligt kopplat till utvecklingen inom omlandets sågverks- och massaindustri. Under hela 1900-talet fortsatte Sundsvall att vara en viktig plats för handeln. Samtidigt skedde det en differentiering av såväl näringslivet som arbetsmarknaden. Dels via framväxten av mekaniska-, metallurgiska-, kemiska- och livsmedelsindustrier. Dels ökade andelen sysselsatta inom offentlig förvaltning och sektor, vilket förklaras av kommunernas ökade välfärdsansvar och att statliga verk och myndigheter etablerades på orten.

Andra världskriget (1939-1945) innebar för Sundsvallsområdets innevånare, precis som för svenskarna i gemen, en omställning i såväl stort som smått. Den bestod av alltifrån krigshot, eftergiftspolitik, permittenttrafik, beredskap, neutralitetsvakt, flyktingmottagande till ransonering och mörkläggning. Samtidigt skulle livet som sådant fortgå. Kriget innebar att en division ur Östgöta luftvärnsregemente, sedermera Sundsvalls luftvärnskår (Lv 5), förlades i Sundsvall i oktober 1940. Den blev kvar fram till 1982. Och under de sista krigsåren förlades en bataljon av de norska polistrupperna, vilka sattes in i Norge i samband med den tysk kapitulationen, i Njurundatrakten.

Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge (9 april 1940 - 8 maj 1945) innebar att Skagerack mer eller mindre stängdes för svensk handel. För skogsindustrin innebar det att exporten västerut, vilket var dess huvudmarknad, nära nog upphörde. Istället hänvisades den till handel med Nazityskland och av den ockuperade länder.
Under 1960-talet växte kritiken mot den sk ”Flyttlasspolitiken”. Den syftade till att förmå arbetskraften att flytta till där jobben fanns; från landsbygden och mindre tätorter till storstadsområdena. Kritiken fick följden att riksdagen 1971 beslutade att 30 statliga verk och myndigheter flyttades från Stockholm ut i landet. I Sundsvall hamnade Riksförsäkringsverkets ADB-central (1973-), Centrala studiestödsnämnden (1974-), Statens tjänstepensionsverk (1976-) och Patent- och registreringsverkets bolagsavdelning (1978-). Med Högskolereformen (1977) etablerades också en högskola i staden, vilken får sägas vara den statliga etablering som över tid haft störst betydelse för områdets utveckling.

Sundsvallsområdets kultur-, musik-, idrotts- och nöjesliv var under detta århundrade både stort och variationsrikt och det präglades av såväl stadens högborgerliga traditioner som arbetarklassen fritids- och nöjesintressen. En mängd etablissemang, företeelser, personer och händelser borde naturligtvis omnämnas och lyftas fram, men det får bli; inget nämnt och ingen glömd.

Litteratur

• Sölve Carlander, Sundsvalls historia (Sundsvall 1989).
• Birgit Karlsson, ”Handel, moral och demokrati Svensk handel med kommunistiska och nazistiska diktaturer”, Historisk tidskrift 136:2 (2016) s. 220-231.
• Lars Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia del 2 (Sundsvall 1997).
• Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia del 3 (Sundsvall 1997).