På få andra håll i Sverige och Europa kom 1800-talets samhällsförändringsprocesser att sätta så stora avtryck som i Sundsvall. Under seklet blev staden navet i den svenska trävaruindustrin, och området beskrevs ibland som ”lilla Amerika” eller ”Sveriges Klondyke”. Under detta dynamiska sekel kom Sundsvalls demografiska, sociala, politiska, kulturella och ekonomiska och liv att förändras högst markant.

Vid sekelskiftet 1900 är Sundsvall centrumstad i världens då förmodligen största skogsindustridistrikt. Sundsvall tiodubblade sin befolkning under 1800-talet. I procent kan det tyckas vara en imponerande utveckling, men i faktiskt antal hade staden ändå bara omkring 15 000 invånare vid ingången till 1900-talet. Även om Sundsvall då var landets fjortonde största stad var det, med europeiska mått, en dvärg som med sin nya stenstadsarkitektur och esplanad försökte efterlikna sina europeiska förebilder.

Utan att förringa de tydliga inslagen av protoindustri är utvecklingen inom sågverkssektorn från mitten av 1800-talet påtaglig. Ett antal stora industriägare var då etablerade i regionen. Dessa ”träpatroner” fick uppleva en markant tillväxt för skogsindustrin, och de manifesterade dessa ekonomiska framgångar genom sitt leverne, på restauranger som Knaust, i fashionabla våningar runt stadens torg eller i sina sommarvillor i stadens utkant. För stadens borgerskap var handel och hantverk mycket viktigt. Antalet företagare växte kraftigt med stadens utveckling. Expansionen inom handeln gjorde att ett stort antal små detaljhandlare, många av dem kvinnor, öppnade butik. Antalet småföretagare växte också med den tekniska utvecklingen, exempelvis hade Sundsvall flera kvinnliga fotografer som drev eget företag.

Politiskt kom den gamla fiskarsocietetens inflytande att försvinna. Efter stadsfullmäktigereformen i början av 1860-talet blev bara två fiskare invalda i Sundsvalls första fullmäktigeförsamling. Fiskarnas andel i småborgerskapet minskade också, och istället växte antalet tjänstemän och detaljhandlare. Under andra halva av 1800-talet gick den politiska makten i staden alltmer över till storföretagare och högre tjänstemän. De flesta av dem var inflyttade till staden. Arbetarklassen och kvinnorna hade länge svårt att hävda sina intressen i Sundsvalls styre, och Sundsvalls politiker i stadsfullmäktige kom från en i jämförelse med andra städer liten elit.

Med industrialismen och de många migranterna från när och fjärran förändrades stadens sociala och demografiska struktur. Medan de flesta städer i landet hade fler kvinnor än män blev Sundsvall en stad med ovanligt många unga män. Tidens fattigdom och trångboddhet medförde att gatan eller ölkrogen ofta fungerade som socialt ”vardagsrum”. Sundsvall blev även en tydligt segregerad stad, en segregation som förstärktes efter branden 1888, och som än idag lever kvar. Fattigdomen var utbredd bland arbetarklassen, och villkoren hårda. Det var långt ifrån någon slump att Sveriges största strejk under 1800-talet inträffade just i Sundsvalls sågverksdistrikt år 1879. Den ekonomiska eliten i staden, ”Träpatronerna”, skyddades av den politiska eliten och militären, och strejken misslyckades. De flesta strejkande tvingades tillbaka till arbetet utan att ha sett några förbättringar av sina usla villkor, emedan andra förklarades som uppviglare, förlorade arbetet och vräktes. En del av dem valde att söka lyckan på andra sidan Atlanten, och emigrerade. Sundsvallsstrejken visade dock på behovet av att arbetarna organiserade sig och samarbetade – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.

Med den socioekonomiska utvecklingen följde också ett myllrande krog- och restaurangliv. Den restaurangtäthet som idag igen präglar Sundsvalls gatuliv har således rötter längre tillbaka i tiden. I staden och dess omnejd spirade även olika folkrörelser och olika bildningsförbund. Dessutom, med utvecklingen mot modernt industrisamhälle följde uppbrott från enhetskyrkan, men samtidigt med sekulariseringens vindar spirade lågkyrklighet och frikyrklighet över staden.

Den på många sätt positiva utvecklingen under seklet kan dock inte dölja att Sundsvall var ett utpräglat klassamhälle. Bara ett stenkast från borgarklassens luxuösa våningar bredde fattigdomens kvarter ut sig över malmarna öster, väster, norr och söder om innerstaden. Det var där de flesta av stadens invånare bodde. Det var där de många migranterna hamnade. Där fanns, som på så många platser där fattigdom breder ut sig, lönnkrogar och bordeller, ohyra och missbruk. Sundsvall var ojämlikt och ojämställt, smutsigt och supigt, segregerat och osanitärt under hela 1800-talet. De stora klyftorna återspeglades på de flesta områden. Det var för de flesta invånare en osund stad de levde och verkade i.

1800-talet har ibland karakteriserats som borgarklassens århundrade. Ur ett Sundsvallsperspektiv är det lätt att förstå. Men Sundsvalls utveckling under seklet bör inte ses som resultatet av ett antal enskilda män, vars namn än idag lever kvar på gator, industrier, byggnader och skolor. 1800-talets Sundsvall var folkets stad. Det var de fattiga unga kvinnorna och männen, som inte fått sina namn hågkomna i stadsplaner, som formade staden och gjorde den levande, så också under 1800-talet.

Litteratur

• Edvinsson, Sören, Den osunda staden: sociala skillnader i dödlighet i 1800-talets Sundsvall = [The unhealthy town] : [social inequality regarding mortality in 19th century Sundsvall], Demographic Data Base [Demografiska databasen], Univ., Diss. Umeå : Umeå universitet, 1992.,Umeå, 1992.
• Humble, Sixten & Ahnlund, Nils, Sundsvalls historia Del III Tiden 1803-1862, Sundsvall, 1921.
• Svedin, Glenn, "En ohyra på samhällskroppen": kriminalitet, kontroll och modernisering i Sverige och Sundsvallsdistriktet under 1800- och det tidiga 1900-talet, Brutus Östlings bokförlag Symposion, Diss. Sundsvall : Mittuniversitetet, 2015,Höör, 2015.
• Tedebrand, Lars-Göran (red.), Sundsvalls historia, Stadshistoriska komm., Sundsvall, 1996-1997.
• Torell, Örjan, Den osynliga staden: en gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar, h:ström - Text & kultur, Umeå, 2008.
• Östman, Karl, I Stenstad: [noveller och andra texter], Karl Östman-sällskapet, [Härnösand], 2009.