Sundsvall, 1700-talet
Text av Sven Olofsson.
När Sundsvall återuppbyggdes efter rysshärjningarna 1721 kan man gott säga att den handritade stadsplanen antyder visionen om en mera modern stad med stora rektangulära kvarter och vinkelräta breda gator. Varje kvarter bestod av stora tomter som en lantmätare mätt upp i ett tiotal mindre delar vilka i storlek varierade mellan 450 och 750 kvadratmeter. Varje sådan tomt ägdes av ett hushåll som vanligtvis bestod av en man och en kvinna med burskap i staden med rättighet att utöva en näring, exempelvis handel, fiske eller något hantverk som till exempel vävning, kopparslageri eller hattmakeri. Ett mindre antal framgångsrika hushåll ägde flera tomter och hade som handelsmannen Modén, mängder av tjänstefolk, så många som 17 drängar och 11 pigor, medan de flesta hushållen, exempelvis som fiskarna Mårten Krus och Olof Kårström, hade endast en tomt och kanske en piga eller inget tjänstefolk alls. Några av de mest framgångsrika männen inom varje yrkesgrupp var rådmän som satt i magistraten och styrde staden. Dessa såg bland annat till att kungens bestämmelser för staden följdes, att beslut fattades och verkställdes samt att ordning upprätthölls. Att hålla ordning i staden var nog lättare sagt än gjort när en växande skara människor flyttade in och konkurrerade om utrymme och knappa resurser. Utifrån de få bevarade mantalslängderna kan vi utläsa att befolkningen fördubblades från 340 personer år 1714 till 673 personer år 1739. Därefter fortsatte ökningen i ett lugnare tempo från 862 personer år 1753 till 1023 personer år 1778.
Precis som i alla svenska städer vid denna tid var invånarna i Sundsvall beroende av jordbruket för sin försörjning. Befolkningsökningen ledde till att efterfrågan på jord ökade och stadstomterna var alltför små för att ge utrymme för både den borgerlig näringen och odlingarna för husbehov. Mera jord fanns emellertid ett kort stycke utanför stadens centrum med de så kallade kronolotterna, vilka låg på båda sidor av Sidsjöbäcken, Selångersån och vidare österut längs havsviken. Dessa långsmala markplättar om 18 000 kvadratalnars storlek (cirka 6000 kvadratmeter), hörde till staden och disponerades av hushållen för att odla kål, humle och så småningom potatis. Söder därom bredde borgerskapets privata jordplättar ut sig, de så kallade vretarna, där man odlade spannmål eller hade sina kreatur på bete. Att utövandet av jordbruk och den tilltagande trängseln i staden kunde leda till konflikt och osämja visar följande exempel från år 1750.
Orsaken till att några grannar blivit osams var att bakgatan som bröt in från väster mellan deras tomter, var smal och kringbyggd med hus och ladugårdar som uppenbarligen byggts utan större samordning. Vi får anta att de olika hushållen bör ha haft problem att mötas på bakgatan och förflytta sig med fordon ut och in ur sina byggnader och från huvudgatan in via bakgatan till sina fähus och ladugårdar. Tydligen hade konflikten eskalerat och blivit ett ärende för stadens magistrat som till slut, i februari 1750 beslutat att bakgatan skulle breddas. Själva informationen om konflikten är hämtad från ritningen och protokollet som lantmätare Rehausen förfärdigade den 4 maj 1750 efter mötet och sin ”… utstakning til ändring uti bak-gatan, at wisa wederbörande huru mycket the ther efter berörde ändre och flytta sine hus.” Av de fjorton tomtdelägarna som sammankallats var det sex som kom, nämligen handelsmannen Peter Dalbom, Madame Tannberg, postinspektör Lockner, borgaren Mårten Krus, skräddarmästaren Florander och handelsmannen Modén, som förutom sin egen tomt också inköpt skepparen Åkerbergs tomtdel. I protokollet uttalar sig så var och en och det tycks som att Dalbom var den som varit mest påstridig för att få gatan breddad. Han såg möjligheten att återfå 9 alnars bredd till sin tomt, från den del av bakgatan som låg utanför Modéns port. De övriga, och särskilt Modén, opponerade sig mot att behöva flytta sina ladugårdar för Dalboms skull. Denne, menade man, ”som thenna oron yppat”, borde få bekosta projektet. Modén, som säkert agerade trosvisst som ägare av två tomtdelar och såsom den framgångsrika handelsman han var, passade också på att ta upp ett par andra surdegar, exempelvis att Lockners gård sedan gammalt täppt för den öppningen mot bakgatan som vätte mot Krusens gårdstomt, vilket innebar att Modén ”med gödning och annat icke kunde komma till eller ifrån gården.” Dalbom, som tydligen ilsknat till, tog nu till orda och påpekade surt att han minsann inte blivit vidtalad två år tidigare när Modén fick bygga sitt vagnslider. Därefter avslutade Dalbom mötet med att framhålla att den oro han möjligen uttryckt bara handlade om att ”hafva sin tomt oinskränkt efter thet alnetal han [rätteligen skulle ha]”. Därmed ansåg han också att det var orimligt att han skulle bekosta flytten.
Lästips
- Nils Ahnlund, Sundsvalls historia del 1, [Sundsvall 1921].
- Nils Ahnlund, Sundsvalls historia del 2, [Sundsvall 1921].
- Lars-Göran Tedebrand (redaktör), Sundsvalls historia del 1, [Sundsvall 1996].
- Historiska kartor, Lantmäteriet
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.