Visserligen hade Sundsvall nu fått stadsprivilegier, men det samhälle vi möter var snarare en förvuxen by än en stad. Staden grundades på den tidigare byn Sunds betesmarker (vallar), därav namnet ”Sunds vall”. Detta var ungefär vid Åkroken där Mittuniversitets Campus nu ligger. Under de första årtiondena var befolkningen knappast större än 200 personer, vilket gjorde att beslutet att vid mitten av århundradet flytta staden någon dryg kilometer till dess nuvarande plats inte mötte större hinder. Eftersom staden var byggd av trä kunde man sannolikt helt enkelt plocka isär husen och sätta upp dem på sin nya plats.

Meningen var att Medelpads handel skulle koncentreras till Sundsvall, men det dröjde innan handelsmännen flyttade in till staden. Hantverkarna var också få. Ett tjugotal år efter stadens grundläggning beskriver en besökande staden så här: ”I Sundsvall äro icke mer än 40 borgare och av dem icke en väl behållen, eller som förstår vad borgarnäring och hantering är […] de som borgare skole heta äro ettdera inflytte bönder eller bönders söner, vilka sitt och stadens bästa aldrig lärt” (Daniel Behm 1640, enligt Nyström sida 147).

Den huvudsakliga sysselsättningen för en stor del av stadens invånare var i stället en annan – fisket. På våren vid valborgstiden gav de sig ut till skären, ofta med hustrur, barn och mindre kreatur. Där bodde och arbetade de hela sommaren. Privilegierna hade gett Sundsvallsborgarna tillgång till fiskevattnen kring Brämön och fastlandet därinnanför, med fiskeläget Lörudden och andra hamnar. Dessa vatten gav försörjning för stadens invånare samtidigt som de också gav stadens viktiga inkomster. Den ovannämnde Behm fortsätter i sin beskrivning: ”Borgmästaren själv haver hele sommaren varit borta i fiskie och kom först hem dagen för Bartholomei dag” (24 augusti). Så var det för övrigt också i många andra norrlandsstäder, som exempelvis grannstaden Härnösand. Strömming var den viktigaste fisken. En viktig inkomstpost i Sundsvalls budget vid denna tid var de arrendeavgifter som Gävlefiskarna betalade för rätten att få fiska i stadens vatten.

När staden grundades byggdes den på marken där tre tidigare byar hade legat: Sund, Åkersvik och Köpstaden. De sju bönderna där köptes ut och bosatte sig som borgare i den nya staden. Dessa utgjorde en stor andel av stadens befolkning. Den jord som tidigare hade tillhört byarna bildade den s.k. stadsjorden, som blev viktig för den dagliga försörjningen av stadens befolkning. Här fanns kålgårdarna där man odlade grödor för eget bruk. Varje innehavare av en lott skulle plantera 40-50 stånd kål. En del av det man behövde för sin dagliga försörjning kunde man därför odla själv – åtminstone under detta århundrade då staden fortfarande var liten. Här odlades också humle som användes till att ge ölet bättre smak.

På utmarkerna kunde också djuren beta. Gick man på gatorna i den lilla staden fick man se upp, så att man inte klev i någon komocka. I staden fanns det nämligen många djur. I början av 1640-talet fanns det 7 hästar, 2 ston, 5 fålar, en tjur, 67 kor, 7 kvigor, 36 gamla och 38 unga getter, 15 gamla och 28 unga får samt 25 svin (Ahnlund). I många avseenden var det säkert lätt att förväxla staden med en större by, förutom det att här fanns ett rådhus och ett tullstängsel som spärrade av staden från fri inresa. Vid tullen skulle de inresande erlägga en tullavgift för de varor som de förde in för att sälja i staden. Inkomsterna av detta gick till statsmakten. Här fanns också många krogar där stadens egen befolkning och de inresande kunde göra av med sina surt förvärvade penningar.

Om man ser på könsfördelningen tycks det ha rått ungefärlig jämvikt mellan män och kvinnor, men med en viss övervikt av änkor och framför allt pigor. År 1700 fanns det 15 drängar och 35 pigor. Övervikten av pigor hänger samman med att dessa kunde arbeta både med vanligt hushållsarbete och med andra arbetsuppgifter. Även i andra städer vid denna tid var det vanligt med en övervikt av pigor, jämfört med drängar. Samma år fanns det 20 vuxna hemmasöner och 23 hemmadöttrar, vilka säkerligen till stor del sysslade med samma saker som tjänstefolket.

Det finns få uppgifter om hur arbetsfördelningen har varit mellan män och kvinnor, men oftast har hushållen fungerat som arbetsgemenskaper där män och kvinnor arbetade med samma näring. I de fall fiskarhustrurna stannade hemma fick de sköta de kommunala skyldigheterna som låg på hushållet. En sådan var att forsla fram de lass med sand som man måste lägga på gatorna, så att de inte blev alltför blöta. Gatorna var ännu inte belagda med sten.

En näring som säkerligen dominerades av kvinnor var driften av krogarna. Även om en man står som innehavare av krogen har mycket av arbetet utförts av kvinnor. År 1702 tillsattes fem officiella krögare, men förutom dessa fanns det säkerligen lönnkrogar, där fattiga änkor kunde skaffa sig extrainkomster.

Litteratur

• Nils Ahnlund, Sundsvalls historia. Del I. Tiden 1621-1721, Sundsvall 1921.
• Nils Blomkvist, ”När blev Sundsvall stad? Om stadsbildningens förutsättningar, föregångare och slutliga förverkligande”, Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia, del III, Sundsvall 1996.
• Carl-Fredrik Corin, Folke Sleman (utg.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621-1632), Stockholm 1985.
• Hans-Olof Jonsson, ”Fiskerskapet”, Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia, del III, Sundsvall 1996.
  Inger Liliequist, ”Stadsplanering och bebyggelseutveckling från 1621 fram till branden 1888”, Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia, del III, Sundsvall 1996.
• Mauritz Nyström, ”I väntan på sin stora roll. Näringar och handelskapitalism 1624-1865, Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia, del III, Sundsvall 1996.
• Lars-Göran Tedebrand, ”Människor och strukturer intill 1860”, Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia, del III, Sundsvall 1996.