Skogsfinnarna hade sin historiska bakgrund som svedjebrukare främst i Savolaxområdet i östra Finland, även om många av dem i några generationer före migrationen till svenska delen av riket varit bosatta framför allt i Rautalampi storsocken i norra Tavastland.

Den skogsfinska kolonisationen i sin helhet omfattade huvuddelen av barrskogsbältet i Skandinavien. I Sverige bildades finnskogsområden från Tiveden i söder till Lappland i norr, från Gästrikland i öster till Värmland i väster.

Kolonisationen

Den primära kolonisationsfasen pågick under en relativt kort period från 1580-talet fram till 1600-talets mitt, med förtätningar ytterligare ett knappt århundrade.

1580- och 1590-tal

1580-talets kolonisationsvåg gick främst till södra Ångermanland, Södermanland, Tiveden och Karlskogaområdet. Från slutet av 1590-talet började en större mängd skogsfinnar anlända, främst via Gävle och Gästrikland, som kom att fungera som sluss för kolonisation mot Mellannorrland.

1600-talet

Under 1600-talets första årtionden accelererade kolonisationsförloppet inom samma område och fram till mitten av 1600-talet kunde en steg-för-steg-kolonisation västerut mot Orsa Finnmark, sydväst mot Bergslagen, Värmland och Norge tydligt ses.

Under 1600-talet påbörjades även en migration mot kolonin Nya Sverige i Nordamerika. En betydande del av dessa nybyggare var skogsfinnar. Än idag finns skogsfinska platsnamn i Nordamerika som påminner om kolonisationen, till exempel Mullica Hill och Mullica River i New Jersey som fått sina namn av det skogsfinska släktnamnet Mullikka.

Orsakerna till kolonisationen

Orsakerna till denna kolonisation var många och komplexa. Aktuell forskning pekar på generationsväxlingar där sökande efter nya svedjemarker och upptagning av nya hemman var de viktigaste drivkrafterna. Efterdyningarna av bondeupproret Klubbekriget (1596–1597) var också en viktig faktor. De ständiga krigen mot Ryssland som utkämpades på finsk mark resulterade även i soldatrymningar till svenska sidan.

Statligt stöd

Pionjärerna bland skogsfinnarna letade upp obebyggda skogsområden främst på kronoallmänningarna. Sedan man utsett en bra plats för ett nybygge med goda svedjemarker, utverkade man ett så kallat torpebrev som utfärdades av kungen. I allmänhet fick man sex års skattefrihet, men för att nybygget skulle godkännas som bärkraftigt hemman ställdes krav på att man uppfört nödvändiga byggnader samt även tagit upp åkermark.

De första skogsfinnarna hade alltså statens stöd för att ta upp nybyggen och anlägga svedjor. De första årtiondena av 1600-talet ska också ses som en period när många finnhemman etablerades med god tillgång på tillgängliga svedjemarker, många kreatur och i många fall ett allmänt välstånd.

Mat och hantverk

Mottin är en representant för den skogsfinska matkulturen som har bevarats ända in i vår tid. Mottin är en torr, grynig gröt som norr om Dalälven tillagas av kornmjöl. Till denna motti serveras mjölk och lingonsylt eller stekt fläsk och vitsås som tillbehör.

Förr i tiden var mottin fattigmansmat. Idag tillagas den främst vid skogsfinska sammankomster som konferenser och vid festliga tillställningar, men för många är den också husmanskost.

Näver

Skogsfinnarna var skickliga på att tillverka näverföremål. Ofta var liefodral, skor, knivslidor, bärmesar och förvaringskärl gjorda av näver. Den flätade nävertekniken anses vara ett arv från skogsfinnarna.

Spånadsfäste

De skogsfinska vinkelböjda spånadsfästena (kehräpuu eli perskuosali) finns idag bevarade i Gästriklands finnmarker. På det upprättstående skaftet av spånadsfästet träddes den ospunna ”totten”. På den horisontella delen satt spinnerskan för att hålla spånadsfästet på plats och därmed kunde hon använda båda händerna när hon spann med slända.

Svepskrin

De skogsfinska svepskrinen (vakka) återfinns i många finnskogsområden. Grunden är ett stycke träspån som sveps ihop och fästes i en något rundad rektangulär träbotten. Svepets ändar fästes i varandra, ibland med dekorativa tekniker. Sargen sitter upptill på själva svepdelen. Locket saknar därför sarg, till skillnad från svepskrin av svensk typ. Ofta är skrinen, liksom spånadsfästena, prydda med inkarvade mönster.

Svepskrin av skogsfinsk typ återfinns i Finland, men också i Karelen samt i nordvästra Ryssland.

Byggnadsskick

Skogsfinnarna förde med sig egna byggnadstraditioner. Bostadshuset var en rökstuga med en stor stenrösugn, så kallad rökugn, i ena hörnet. Byggnaden saknar skorsten. I stället finns en rökkanal av trä som går från ett hål i mellantaket, upp och ut genom yttertaket. Den stora rökugnen fungerar som ett värmemagasin och behövde oftast bara eldas en gång per dag, även under kallaste vintern. För matlagning användes en intilliggande kokstuga/svenskstuga, med en vanlig öppen spis.

Bastuugn

Om rökugnen i rökstugan konstruerades för att hålla värmen så länge som möjligt, skulle bastuugnen i stället tämligen snabbt avge värme. Bastuugnen står i hörnet innanför dörren och på gaveln mittemot finns en badlave på väggen. Först när elden falnat och röken hade vädrats ut, var det dags att slänga vatten på de varma stenarna och ta ett bad. Ofta användes bastun för andra ändamål också, till exempel vid barnafödande.

Rian

Den tredje typiska finnmarksbyggnaden är rian som användes för att torka svedjerågen. Liksom bastun har den en stenrösugn i hörnet innanför dörren. Den har också ett mellangolv av lösa slanor, där man staplade svedjerågskärvarna som skulle torka. I och med torkningsprocessen fick man en hög och jämn kvalitet på rågen. I regel användes rian även för tröskning av säden.

Näringsliv

Svedjebruket var skogsfinnarnas dominerande försörjningssätt främst under kolonisationsfasen. Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk kunde goda år ge upp till 100-falt, alltså en liter utsäde kunde ge 100 liter i skörd. Det ska jämföras med vanliga kornåkrar på svenskbygden som kanske gav fyrfaldig skörd.

Boskapsskötsel

Jämte svedjebruket var boskapsskötseln en viktig försörjningsbas i det skogsfinska hushållet. När de gamla svedjorna växte igen gav de rikligt med gräs för bete och vinterfoder. Tack vare de gamla svedjemarkerna och slåttermyrarna, så hade många skogsfinska hemman i regel mycket boskap. I många fall hade man fler kor än vad storbönderna i svenskbygden hade.

Fiske och jakt

Fisket var av stort värde för det skogsfinska hushållet. De tidigaste finnbosättningarna låg i regel intill en sjö eller annat vattendrag, där det fanns jämn tillgång på fisk.

Jakten var också viktig. Småvilt fångades med snaror eller fällor. Storviltjakten var starkt reglerad och tjuvjakt på älg var därför en ständig källa till fällande domar vid tinget.

Språk, ortnamn och släktnamn

Skogsfinnarna medförde sin östfinska dialekt. Fortfarande kan språket spåras via skogsfinska ortnamn som återfinns i stora delar av de olika finnskogsområdena. Många myrar, tjärnar och åsar har än idag finska namn som till exempel Rittaså (Trätmyren i Ulvsjön), Kissalamm (Kattjärnen i Gransjön) och Kårpepälle (Skogsåkern i Lillström) i Stöde socken.

De skogsfinska släktnamnen var också något typiskt för den östfinska kultursfären och var en tradition som skogsfinnarna tog med sig. Släktnamnen hade ofta ändelsen –inen. Som exempel i Medelpad kan nämnas Pulkkinen och Laininen.

Skogsfinnarna i Stöde socken

De tidigaste finnbosättningarna på Stöde finnmark var Ulvsjön och Gransjön som båda togs upp under det första decenniet på 1600-talet av Anders finne respektive Mickel Jonsson finne. Lars Jonsson, även kallad Gröt-Lasse, hade sannolikt släktnamnet Pulkkinen och erhöll sitt torpebrev för Tjärnsjön 1614.

Bengt Larsson Smed fick torpebrev på Storhullsjön 1621. Han finns bland annat omtalad i ett flertal sägner. Mats Matsson och Mickel Hansson blev rålagda för Lillström 1624. Stormyra blev förmodligen också ett skogsfinskt hemman under 1620-talet, där Mats Pålsson finns upptagen i tiondelängden och boskapslängden 1629.

Lästips:

• Skogsfinnarna i Skandinavien av Maud Wedin. Falun 2014.
• Den skogsfinska kolonisationen i Stöde socken av Maud Wedin. Falun 2017.