Pillertrillande – Apotekteknikeryrket på 1960-talet
Text av Berit Klaesson.
Då på 1960-talet var apoteksteknikeryrket i stort hantverksmässigt. Idag handlar det mera om service och information.
Mediciner bereddes på det lokala apoteket efter recept från läkare, piller tillverkades för hand, salvor rördes ihop, dekokter kokades med örter, hostmediciner blandades ihop, magnecylen lades in i askar. Utbildningen till apotekstekniker var två år. Under det andra året innehöll en stor del av tiden praktik på apotek.
När jag läser igenom slutbetyget från utbildningen, så ser jag vad omfattande den var. Det jag minns som svårt var att lära sig skriva på skrivmaskin med rätt fingersättning. Det dög minsann inte med pekfingervalsen, fröken satte en skiva över så jag inte såg tangenterna. Det var snabbhet som gällde, eftersom i arbetet på apoteket, när vi nya fick sitta i receptinlämningen, så var det jättestressigt att skriva på de små etiketterna som skulle sitta på medicinburkarna. Det kunde lagras högar med recept som skulle skrivas manuellt på skrivmaskin innan de lämnades till farmaceuten för beredning och iordningställande av medicinen. Sjuka människor som ibland satt och väntade på sin medicin. Men för det mesta fick de komma tillbaka beroende på hur mycket vi hade att göra. Så den som skrev ut etiketter och räknade ut kostnaden för receptet hade en nyckelroll kan man säga. Så det tog ju ett tag innan jag som ny fick det förtroendet och att träna upp snabbheten. Det var i stort ett hantverksyrke att vara apotekstekniker de här första åren jag jobbade. Piller och salvor som gjordes för hand, dekokter med örter som kokades i en speciell apparat, hostmediciner och stärkande som vi blandade till själva och sedan sålde, magnecyl som kom i stora plastsäckar skulle läggas in i askar av oss apotekstekniker. Vid ett tillfälle fick en kollega en allergichock av allt damm när vi grävde i säckarna efter magnecylen.
Pillertrillandet är en historia för sig, då skulle ”degen” först rullas ut till långa smala stänger (ungefär som när man gör kakor) exakt lika tjocka så pillren skulle innehålla lika mycket av de ibland livsviktiga ingredienserna. Sen skars de av i en slags kavel i små bitar, 50 stycken till exempel, som sedan rullades till små kulor och sist av allt i en liten trätrissa för att bli runda och fina. Men OM man inte lyckats få alla lika stora då for det pillret utanför trissan. Då fick man skämmas och gå till farmaceuten och allt arbete fick göras om från början. Med tiden blev jag en fena på att göra perfekta piller i varje fall.
Att ”gå disk”, det vill säga sälja och lämna ut medicin, var ju en stor del av arbetet. Det fanns också möjlighet att köpa olika saker i lösvikt som folk själva lagade till medikamenter av. Allt fanns innanför disken. På lördagarna, jag tror vi stängde 13.00, kunde det vara knökfullt med folk och vi sprang som skållade råttor innanför disken. Det var en hemsk känsla om man var helt själv ibland. En känsla av att allas ögon och öron följde vartenda steg och allt som sas. Nog var det mycket magnecyl som såldes men allt mellan himmel och jord. Kattskinn och blodiglar kunde beställas och tas hem, och det såldes ibland, det var jag med om. Jag var ju så ung, lite ostyrig och småkaxig tonårsjänta, när jag först klev innanför dörrarna på apoteket, jag fick lära mig mycket om livet, bemötande och hur man ”uppför sig” över huvud taget under de cirka tre åren jag jobbade där.
Visst kunde det vara griniga gubbar som skulle hanteras, då skickade vi fram de erfarna att hantera dessa. Vid ett tillfälle skickades jag fram till en kund. Han skulle ha ett dussin kondomer, jag blev blodröd och kastade mig nervöst ned på golvet, där de låg längst ned i en låda. Räknade upp tolv paket och la i en påse, sa ett pris, varpå han säger med hög röst ”Men lilla fröken, vet ni inte hur många kondomer det är i en ask? Tre stycken!”
Han skulle ju ha fyra askar alltså, men innan jag fick till det där ...
Kollegorna stod fnissande bakom en skärm, och tyckte det var jättekul! De visste ju vad han regelbundet kom in och köpte såklart.
En och annan, mest ”gubbar”, kom ju in o köpte Hoffmans droppar i små flaskor, sedan silade de av spriten genom pottaska och drack, men annars var det inget öppet drogmissbruk som idag, dolt missbruk fanns naturligtvis.
De skönhetsmedel som såldes då kunde vara exempelvis talk i burkar som var billigare att köpa på apoteket än i parfymdisken på Forum.
Jag var praktikant på Apoteket Gripen i Sundsvall 1964–1965, anställd som apotekstekniker 1965–1967 innan jag flyttade till Stockholm och jobbade på ett nytt och modernt apotek i ytterligare två år innan min fortsatta yrkesbana tog en helt annan inriktning.
Apotek fick Sundsvall 1763 då Samuel Norbin erhöll kungligt privilegium att upprätta ett apotek i stan som dessvärre brann ned ett år efteråt, då staden hemsöktes av en stor eldsvåda. Han byggde upp apoteket igen som öppnades 1765.
Vid den stora Sundsvallbranden 1888 brann apoteket ned nästan fullständigt, men återuppstod i den palatsliknande byggnad, som dåvarande innehavaren Per Gran lät uppföra på samma tomt, Storgatan 26, vid stora torget. På denna plats i Granska huset, låg apoteket Gripen ända till 1979 då stans två apotek slogs ihop till ett i apoteket Lejonets lokaler på Storgatan 18.