Jag känner tacksamhet.

Fyra år gammal sattes jag ensam på tåget och väl framme i Stavre, Jämtland, sa en av tanterna som varit med på resan till en kvinna på stationen:

– Här fru Hagblom, ska du få en flicka som varit så tyst och snäll hela resan.

Tacka för det, jag var ju livrädd! Namnbrickan som vi krigsbarn bar runt halsen har jag sparat och den har bitmärken kvar som vittnar om nervositet.

Jag föddes 1938 i norra Finland i närheten av Uleåborg. Syskonskaran bestod av nio barn och när kriget bröt ut blev det allt svårare för familjen att försörja sig.

Eftersom jag hade varit mycket sjuk som barn valde mina föräldrar att sända i väg mig till Sverige. Det måste ha varit ett mycket tufft beslut av dem, men nu så här i efterhand kan jag se det kärleksfulla i handlingen.

I Sverige skulle jag få möjlighet till en bättre sjukvård, bra mat och utbildning. Jag har foton på mig och min far där vi åkte ut på spark på isen för att ta farväl av varandra. Det är väldigt känsloladdat för mig att se på dessa bilder än idag.

Familjen jag hamnade hos var mycket kärleksfull. Jag fick det bra på alla tänkbara sätt, mycket tid och uppmärksamhet. Men språkförbistringen gjorde det ändå svårt.

Den första natten skrek jag efter ”maito” (mjölk på finska) och de fick då ringa efter en granne som kom och tolkade. Minnet av när min mamma kom med mjölk kan jag känna än idag. Jag var även livrädd för alla ljud som påminde om flygplan, till exempel stora flugor som surrade över huvudet på mig.

Det hann gå hela tolv år innan jag besökte min biologiska familj igen. Släkten visste inte hur väl de kunde visa sin kärlek gentemot mig. Öppna famnar, värme och generositet. Men eftersom mamma och pappa hade adopterat mig i Sverige åkte jag tillbaka efter sommarlovet.

Det är självklart att min erfarenhet har påverkat mig som människa. Jag kan känna en oerhörd tacksamhet över att jag fick möjlighet till ett bättre liv bortom kriget, men såklart också en sorg över att jag tvingades skiljas åt från mina rötter, de som gav mig livet.

Idag har jag ett barnbarn som också är adopterat och jag kan känna stor samhörighet med henne. Vi bär båda två på något väldigt skört och fint på samma gång.