Nationalstatens uppkomst

På 1100-talet påbörjades arbetet med att skapa ett kungarike med gemensam lagstiftning. Birger Jarl påbörjade arbetet och Gustaf Eriksson Vasa anses vara den som skapade den moderna nationalstaten. Kyrka och stat var ett och utgjorde den ultimata makten för människorna, statsapparaten med olika departement, ämbeten och statstjänstemän såg dagens ljus. Hierarkin var sträng och det var viktigt att veta sin plats i samhället, ofta kunde man se vilken klass människorna tillhörde på kläder, det var inte alls i sin ordning att överträda någon gräns. Det var likadant i kyrkorna, det var väldigt noga att man satt i rätt bänk, man var snabb att rätta den som satt för långt fram i kyrkan.

I de samhällen och städer som växte fram så fanns en klar hierarki och tillit var oerhört viktigt för människorna, att kunna lita på varandra i vått och torrt var en hederssak. På den här tiden var heder och ära något som människor inte tog lätt på, stöld var ett mycket allvarligt brott som kunde leda till dödsstraff. Staden, byn och församlingen var den värld som människorna levde och verkade i. Att bli förklarad för ärelös och uteslutas ur församlingen och att förvisas från staden kunde innebära stora problem att försörja sig, det kunde också innebära svält och ett fortsatt, fördjupat kriminellt liv. Kringströvande främlingar betraktades med stor misstänksamhet.

Synen på döden

Döden var en ständig följeslagare för människan, från tidig medeltid till tidig modern tid. Spädbarnsdödligheten var skyhög och medellivslängden var låg. Sjukdomar, undernäring, hårt kroppsarbete och krig tärde hårt på befolkningen. Kyrkan spred bilden av den ideala döden, för det var nämligen väldigt viktigt att själen var fridfull och beredd när den lämnade sitt kroppsliga skal. Omgiven av släktingar, psalmer och välsignelser så tillsåg man att den som dog kunde gå i frid.

Samtidigt fanns det en väldigt mörk baksida av myntet, man pratade om den onda döden. Det kunde innebära att den som dog inte alls var förberedd, vilket var en mycket stressande tanke för den vanlige medborgaren. Det kunde också innebära att man efter döden även skändade kroppen, det kunde även innefatta att man inte blev begravd i vigd jord utan istället på galgbacken eller i ett kärr som oftast var fallet vid självmord som var en stor synd.

Brott och straff

Brottets art har alltid vägts mot straffets hårdhet. Tillämpningen av det gamla testamentet med ”öga för öga” tillämpades mycket länge, modern tillämpning av kristendom med en varm och förlåtande sida tillämpades överhuvudtaget inte. Straffet tjänstgjorde även som ett avskräckande exempel eftersom det skedde inför öppen ridå, det var inte alls ovanligt att man tog med sina barn till en avrättning i syfte att visa vad som kunde hända. 1734 fanns det 68 olika brott som ledde till dödsstraff, samma lagbok gällde i hela riket och den förvarades i rådstugurätten som var lägst instans. Här ingick statliga tjänstemän, borgare och betrodda medborgare. Den sista offentliga avrättningen skedde 1876 då mördarna Tector och Hjert avrättades. Efter Tectors avrättning som var en plågsam och kuslig förrättning så rasade debatten om dödstraffets vara eller inte vara. Staten bestämde att avrättningar hädanefter skulle ske inne på anstalterna.

Bödel och skarprättare

Som fenomen så uppträder bödeln som figur under 1200-talet i Sverige. Ordet bödel kommer från tyskans ”bodel” som egentligen betyder fogde, från början fanns även benämningen stupagreve. Benämningen skarprättare uppstod först under 1600-talet. Fram till 1500-talet fanns även möjligheten för en dödsdömd att klara livhanken genom att ta tjänst som bödel. Men eftersom det var en dödsdömd så ville man inte att det skulle glömmas bort varpå man antingen skar öronen av den nye bödeln eller brännmärkte honom i ansiktet. Många gånger så bestod inträdesprovet av att halshugga den gamle bödeln.

Bödlarna hade en mycket viktig samhällsfunktion, de skulle utföra de straff som staten och makten hade bestämt, från början skedde det offentligt med många åskådare och mot slutet så flyttade man innanför murarna på de anstalter som fanns till förfogande. Bödlarna betraktades med både avsky och skepsis, de stod mitt emellan de levande och de döda. Det fanns också en viss vidskepelse och rädsla för yrkeskåren. Efterhand tillkom fler uppgifter förutom de ordinarie, man lade alla uppgifter som betraktades som ”smutsiga” hos bödeln. Tillsammans med sin bödelsdräng, rackaren, så tömde de även stadens latrintunnor. Om nätterna ingick även att avliva och begrava döda kadaver som fanns i städer och samhällen, ordet ”nattman” kommer härifrån. Under den här tiden sågs även hästen som helig och att slakta en häst var ärelöst och ingenting som en hederlig karl befattade sig med. Att ”ta sig en rackare” kommer från när bödelsdrängen tog sig en sup innan han slaktade en häst. Uttrycket ”rackarungar” blir ju också lite klarare att förstå när man har kunskapen om rackaren.

Eftersom yrket förknippades med skam så blev yrkesvalet livet ut, det gick inte att öppet byta yrke, Ofta gick yrket i arv från far till son och det var inte alls ovanligt att sönerna i tidig ålder hjälpte sina fäder vid förrättningar. Det finns exempel på bödelsdynastier i Sverige, ibland upp till sex generationer bödlar i samma familj, ofta gifte sig bödelsdöttrarna med bödlar eftersom det var svårt att hitta en man som accepterade härkomsten.

Bödlarna hade en statlig lön och fick dessutom betalt när man utförde något utdömt straff, taxorna varierade beroende på svårighetsgrad och på arbetsinsats. Förutom bödelns avgifter så åtgick det även andra saker. Skulle delinkventen brännas så åtgick det mycket ved och tjära, även virke till att bygga schavotten förbrukades i stor mängd. Många räkningar finns fortfarande bevarade runt om i landet.

Bödelsyrket är ett klart stadsfenomen, endast städerna hade råd med en ständig bödel, förutom det årliga arvodet skulle både bödeln och rackaren hållas med en bostad. Denna låg oftast i utkanten av staden och inte sällan i närheten av galgbacken. De som hade begått den stora synden att ta sitt eget liv förvarades hemma hos bödeln innan han begravde dessa långt ifrån vigd jord. Det var bara bödeln som fick vidröra en som begått självmord eftersom man var mycket vidskeplig vid sådana tillfällen.

Eftersom man trodde att bödeln besatt mystiska krafter så var det inte ovanligt att man gjorde sig ärenden till bödelsstugan för att fråga om råd eller för att fråga om vart stulna föremål kunde ha tagit vägen. Till saken hör att eftersom bödlar och rackare stod utanför ordinarie gemenskap så umgicks de ofta med ljusskygga individer och kunde på så vis ta reda på olika saker.

Efterhand så tunnades leden av bödlar ut och de fick tjänstgöra i flera delar av landet. De hade de egentligen ingenting emot eftersom man då fick betalt från flera uppdragsgivare. Historier finns om bödlar som tog in på stadshotell och senare på kvällen övertalades att hämta ned sin specialdesignade väska där yxan förvarades, yxan togs fram till salongens förskräckelse.

Skrock och folklore

Det finns många historier och skrönor som är förknippade med dödsstraff och galgbackar. En historia som dyker upp med jämna mellanrum är när bödeln missar och måste hugga flera hugg. Visst finns det sådana sanna historier, men om förberedelserna var korrekt genomförda så räckte det allt som oftast med ett hugg. Andra historier är hur det växer upp både träd och röda blommor oförklarligt ur jorden på galgbackar. Det finns också berättelser om hur yxan studsat när det var trollpackor som skulle avrättas, då var det viktigt att bödeln visste att han skulle stryka yxan mot sin vänstra fot för att på sätt bryta förtrollningen och lyckas att genomföra uppdraget. Bödelsyxan kunde också börja slamra om den var upphängd på väggen, det var en signal till bödeln att det var en avrättning på gång.

Galgbacken var en guldgruva för kloka gummor och gubbar. Virket och spikar från galgen var åtråvärda föremål som sades bringa tur. För att inte tala om tärningar gjorda av människoben, de var alltid vinnare. Man var också övertygad om att blod från den nyss avrättade kunde bota epilepsi och engelska sjukan. Det var därför en faslig trängsel runt stupstocken med koppar och skedar för att komma åt några blodsdroppar att svälja.

Att passera galgbacken nattetid var ett mycket farligt äventyr eftersom man kunde möta gengångare där. Gengångaren hade inte fått frid och hade fortfarande kvar sina jordiska krafter och jagade envar som kom i närheten. Men det fanns några knep för att tillse att gengångaren inte kom upp på jorden igen. Man kunde lägga väldigt tunga stenar ovanpå kroppen så att gengångaren inte orkade komma upp. Det avhuggna huvudet kunde också slängas nere vid fötterna, en gengångare utan huvud kunde ju inte se något. Man kunde också knyta ihop fötterna så att han snubblade eller helt enkelt slå in nålar i trampdynorna så att det gjorde ont att gå. Vid utgrävningar av galgbackar har man också upptäckt att pålning till mark varit vanligt förekommande.

Metoder

Från början var hängning den vanligaste metoden. Men halshuggningen spred sig från övriga Europa och kom att bli den dominerande metoden, den ansågs som väsentligt humanare än hängning. Det finns protokoll som visar att man kunde bli benådad från hängning till halshuggning. Från början användes svärd men man övergick ganska snart till yxa. Adelspersoner kunde dock välja svärdet eftersom det ansågs förnämare än yxan.

Man kunde också bli dömd till ett kvalificerat dödsstraff vilket innebar att förutom avrättningen så skulle det även ske andra saker med kroppen. För männens del så kunde det innebära stegling. Det innebar att kroppen styckades, träddes in i vagnshjul som restes på pålar. Huvudet spikades upp på en påle. Kvinnorna slapp hängning och stegling eftersom man ansåg att det var opassande att titta upp under kjolen eller att en del kroppsdelar kom i dager, man bestämde oftast att kvinnorna skulle brännas efter avrättningen.

För både män och kvinnor gällde att man även kunde mista en hand innan halshuggningen, detta berodde självklart på brottets art, rånmord innebar nästan alltid att man miste hand och huvud.

Den sista halshuggningen i Sverige skedde 1910 med hjälp av en nyinköpt giljotin från Frankrike.
Ett annat brutalt och avskräckande dödsstraff var rådbråkning. Straffet innebar att bödeln krossade varje ben i kroppen med slägga eller järnstänger. I Sverige så övergick rådbråkningen i halshuggning, men i övriga Europa så kunde den dömde träs in i ett vagnshjul och dö i mycket svåra plågor.

Förutom dödsstraffet så kunde prygel och andra slag av bestraffning utföras av bödlarna. Ofta blev den dömde bunden vid ett fyrkantigt trästycke med ryggen uppåt så att bödeln kom åt ordentligt när det skulle pryglas. Trästycket kallades ”kåken”.

Avrättningsplatser och galgbackar valdes med omsorg. Städernas galgbackar lades en bit utanför stadsgränsen, men inte för långt bort. Både invånarna och den dödsdömde skulle uppfatta den uteslutning från samhället som hade skett. Avrättningsplatserna lades ofta på länsgränser vilket möjliggjorde att man delade på platsen. Ofta låg platserna invid vägarna och gärna på en höjd, det var viktigt att allmogen fick se vad som kunde hända med en missdådare.

Västernorrland och Sundsvall

Båtsmannamordet 1686

På hösten 1686 var två indelta båtsmän från Anundsjö på väg hem från Karlskrona. På den tiden gick man till fots och tiggde skjuts varhelst man kunde. När man kom till Maj strax söder om Njurundabommen så stannade man till vid en kopparslagare som undrade om båtsmännen kunde ta med ett brev upp till sonen i Anundsjö. Det kunde man självklart hjälpa till med, men först så blev det mat och brännvin. Under kvällen råkade båtsmännen i bråk med varandra och Olof Persson råkade slå till Björn Nilsson så hårt att han avled. Olof bestämde sig för att gömma liket och en historia som gick ut på att Björn hade försvunnit under marschen hem. På vårvintern uppdagades dock sanningen när en bondes hund kom med ett kranium mellan sina käkar. Ett eftersök påbörjades och man hittade snart både kvarlevor och sjösäcken som var märkt. Olof Persson arresterades som misstänkt och underkastades svåra förhör. Han nekade mycket länge till brottet men erkände så småningom i början av 1687. Olof Persson halshöggs 6 juli 1687 på Armsjöns avrättningsplats och är begravd på platsen.

Mordet i Skallböle 1842

Spelmannen Johan Persson även kallad ”Diger-Janke” från Torpshammar befann sig i trakten vid Skallböle alldeles vid E14 väster om Matfors. Han och en kamrat hade festat en del när de stötte ihop med köpmannen Stephan Nordberg som var på väg till Norge. De fortsatte festandet en bra stund och framåt småtimmarna så bröt Johan med kamrat upp och skulle bege sig hemåt. Efter ett stycke så säger ”Johan till sin dryckebroder att han glömt något och går tillbaka. Efter ett långt tag så undrar kamraten vad som hänt och går också tillbaka, han upptäcker till sin fasa att köpmannen är ihjälslagen med en yxa . Efter mordet så hotar Johan sin kamrat Anders till livet om han berättar något om mordet, han går därefter under jorden ett par veckor, men efter hand så uppdagas sanningen när Anders törs berätta om vad som hänt och Johan erkänner mordet. Hans byte blev endast en riksdaler.
Tuna tingslag utdömde dödstraffet som utfördes 25 maj 1842 av Magnus Jarl från Ullånger.

Armsjömordet 1849

Johan Höglund var en torpare som hade sin anställning vid Galtströms bruk. Han bodde med sin fru Greta och barnen på sin gård vid Sörkrogen. Deras närmaste granne var Johan Andersson som också hjälpte till med kolmilorna på skogen. Alla tre var sedan tidigare kända för att leva under knapra förhållanden och ibland så festades det en hel del. En dag kom en dräng vandrande söderifrån, det var Jon Andersson från Västergötland som undrade om man behövde hjälp vilket man absolut var i behov av. Jon lämnade sin plånbok med 82 daler i, till Greta för förvaring. Efter ett tag så hade man ”lånat” pengar ur plånboken, man var dessutom skyldig drängen lön. Greta föreslog för sin man att Jon skulle råka ut för en olycka och försvinna. Strax innan jul hade kumpanerna lånat häst och vagn och man hade dessutom festat en hel del. När de mötte Jon på hemväg från kolmilan så lät de honom förstå att de skulle gå upp till milan igen, väl där så slog de ihjäl honom med flera slag i huvudet med en yxa. Först tänkte de slänga kroppen i milan, men John Höglund trodde att milan skulle bli förhäxad. De beslöt därför att göra på ett annat sätt. Kroppen lastades upp på vagnen och de satte av mot Sundsvall. Vid Njurundabommen så vräktes kroppen ned i Ljungan med hopp om att den skulle föras ut i havet i det strida och iskalla vattnet. Därefter bar det av till Sundsvall där man köpte upp sig på mat, brännvin och allt som kunde behövas för en jul i mitten av 1800-talet.

I april så hittades ett manslik precis i kröken av Ljungan vid Njurundabommen. Liket identifierades som Jon Andersson och det fanns fyra märken av yxhugg i bakhuvudet. Johan Andersson och Johan Höglund arresterades och placerades i häktet i Sundsvall. Bägge nekar men efter ett tag faller en till föga och erkänner mordet. Bägge blir dömda till döden, Greta blir dömd till tre år på spinnhus. Greta avlider redan efter ett år.

Dubbelavrättningen utfördes 16 juli 1851 på Armsjöns avrättningsplats av Jacob Gyll från Umeå. Bägge är begravda på avrättningsplatsen.

Mordet i Ljustorp 1865

Petter Hedin har fått i uppdrag av torparen Lars Nyberg i Ljustorp att mörda hans hustru Barbara Kristina Bjelkeström. Hedin skulle få 35 riksdaler och han skulle använda ”lönnkrut” som inte skulle gå att spåra. På morgonen den 3 maj 1865 underrättades länsman Hagman om mordet. Barbara var skjuten i bröstet med gevär från långt håll. En mordkomplott med flera inblandade uppdagas eftersom. Lars Nyberg döms till döden men straffet omvandlas till livstids straffarbete på Vadstena fästning, Olof Boväng döms för delaktighet till livstids straffarbete på Warbergs fästning, Brita-Lisa Matsdotter döms till livstids straffarbete på spinnhus. Gärningsmannen Petter Hedin döms till döden.

Avrättningen utfördes 14 februari på Kallbäckens avrättningsplats av Anders Lund från Bollnäs. Den nya bestämmelsen medgav att Petter Hedin fraktades till Ljustorps kyrka där han ligger begravd.

Bålberget, Skönsmon

Sundsvalls stads galgbacke låg alldeles vid kyrkogården på Skönsmon. Platsen kallades för ”Bålbacken” av förklarliga skäl.

3 januari 1776 avrättas Eric Rundberg från Torp efter att ha mördat kronobåtsman Hans Åberg, Sundsvall, med en lie.

16 april 1798 avrättas bonden Per Persson från Maland efter att ha knivmördat bonden Paul Andersson från Ljusta.

20 april 1836 avrättas Anders Hellström från Torp efter att ha rånmördat pigan Maria Carlström, Korsta.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921.

Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.

Dödsstraffet förbjöds som företeelse 1975.