Inflyttningsfasen – Gårdfarihandel

1800-talets sista decennier var oerhört dynamiska i stora delar av mellersta Norrland. Sundsvall och socknarna däromkring blev centrum för ett av världens största trävarudistrikt. Från stora delar av landet strömmade tusentals förväntansfulla inflyttare till regionen, bland dem en mindre grupp judar.

De judiska inflyttarna hade sina rötter i Östeuropa, de flesta i Suwałkiguvernemente i nuvarande nordöstra Polen och södra Litauen. Det var möjligheten att bedriva handel som lockade. De flesta familjer försörjde sig i ett inledande skede genom gårdfari- och marknadshandel i tyger, kläder, nipper och dylikt. Kundkretsen fanns i stora delar av Norrland.

Men den rörliga handelsverksamheten drabbades ofta av omgivningens misstänksamhet, inte sällan med antisemitiska undertoner. Därutöver var verksamheten inte alltid så lönsam och arbetet var slitsamt, ofta med lång frånvaro från hemmet.

Etablering – Framgångsrikt företagande

Under 1800-talets sista decennium var drygt 250 judar skrivna i Sundsvall. Många familjer etablerades och accepterades som en del av den lokala borgerligheten. Butikerna och bostäderna låg ofta i den nybyggda stenstan i centrum. Det finns flera exempel på framgångsrika grosshandelsrörelser och butiker, en del där kvinnor är registrerade som ägare. Några välrenommerade herrekiperingsbutiker skulle länge leva kvar i Sundsvallsbornas minne, som Nasielskys och Rosenbaums. Ytterligare yrkestitlar bland judarna var stadsingenjör, bankdirektör och fabrikör.

Från mitten av 1890-talet började judiska namn synas i medlemsrullorna till olika sällskap och intresseföreningar. Familjen Witkowsky intog en central ställning i stadens umgängesliv. Affärsmannen Zadig Hirschfeldt var drivande kraft i det berömda Hotell Knaust. En butiksinnehavare, Herman Kahn, engagerades som kommunal förtroendeman inom fattigvården.

Trots framgång och delaktighet var det inte ovanligt att judarna drabbades av omgivningens fördomar och misstänksamhet. Antisemitiska yttringar i det offentliga var inte ovanliga.

Judiskt liv på Södermalm

På Södermalm, en arbetarstadsdel av enklare snitt, levde och verkade runt hälften av Sundsvalls judar i början av 1900-talet, ett judiskt proletariat, som försökte försörja sig så gott det gick genom småhantverk, gårdfarihandel och mindre butiker. En av de mer omtalade var skrothandlaren Jakob Schwartzman. Gemensamt för många Södermalmsjudar var att de hade fått avslag på sina medborgaskapsansökningar.

Judiskt religiöst liv

Den synagoga som inrättades i början av 1900-talet i en lokal på Nybrogatan utgjorde en samlingsplats för Sundsvall judar. Där möttes man till sabbatsgudstjänst, för att fira högtiderna och bar mitzva. De judiska traditionerna utövades i hem och synagoga åtminstone fram till slutet av 1930-talet då synagogan stängdes.

Församlingen avvecklas

Runt 1940 hade många judar lämnat Sundsvall, de flesta med Stockholm som mål. Allteftersom generationerna avlöste varandra, skedde även en successiv assimilering, inte minst genom det växande antalet blandade äktenskap. På 1950-talet fanns bara enstaka medlemmar kvar i den judiska församlingen, vars enda egentliga uppgift var att vårda den judiska begravningsplatsen.

Judarna i stenstan

Under 1800-talets sista decennium hade den judiska befolkningen i Norrland inte bara koncentrerats till Sundsvall, den hade också blivit mer etablerad och accepterad av omgivningen. Det finns åtskilliga exempel på hur judar, bland dem flera kvinnliga företagare, öppnade butiker eller grosshandelsrörelser i den ståndsmässiga så kallade stenstaden i Sundsvalls centrum. I denna miljö drev man sina butiksrörelser och det var här familjerna bosatte sig, sida vid sida med stadens ekonomiska och sociala elit.

Många äldre Sundsvallsbor minns än idag Rosenbaums och Nasielskys välrenommerade herrekiperingsbutiker, bägge belägna i stenstaden och startade av driftiga judiska invandrare. Handlaren Herman Kahn byggde också upp en solid butiksrörelse men gjorde också karriär som kommunal förtroendeman inom fattigvården. Kahn var den mosaiska församlingens första ordförande.

Det borgerliga umgängeslivet satte sin prägel på staden runt det förra sekelskiftet. Allt fler judiska namn skrevs in i medlemsrullorna till föreningar som W:sex, Odd Fellow, hantverks- och handelsmannaföreningar, en nationalistiskt försvarsförening och, något senare, i en lokal automobilklubb. Sundsvalls första bil, en Oldsmobile, tillhörde den judiske affärsmannen Zadig Hirschfeldt, som förutom sitt bilintresse, drev en karamell- och konfektfabrik och på 1920-talet det berömda Hotell Knaust. En annan framgångsrik medlem i den judiska församlingen var Hjalmar Witkowsky, som i början av 1900-talet, efter faderns död, övertog ansvaret för familjens grosshandelsrörelse, men som i övrigt ägnade mycket av sin tid åt sällskapslivet, bland annat som styrelseledamot i stadens livaktiga segelsällskap.

Det var inte alltid sönerna tog över fädernas affärsrörelser. Vanligare var att de efter studier vid stadens läroverk och följande universitetsutbildning gjorde yrkeskarriärer inom medicin eller juridik. Källorna visar att det också fanns döttrar som fick yrkesutbildning men för de flesta unga kvinnorna i den mosaiska gruppen väntade äktenskap och ansvar för hem och familj. Intressant nog var det sällan den judiska borgerlighetens döttrar gifte sig över konfessionsgränsen. Vanligtvis hämtades judiska äktenskapspartners från motsvarande högre skikt i Stockholm eller, inte helt ovanligt, i Tyskland.

Källa

Per Hammarström, Nationens styvbarn: Judiska samhällsintegration i några Norrlandsstäder, Stockholm 2007, sidorna 151–163.