100 år sedan. April 1917, en omvälvande tid. Världskriget pågår ännu. I Ryssland gör arbetare och soldater revolution, avsätter tsaren och gör slut på landets medverkan i kriget. Revolutionen medför också Finlands självständighet.

Sverige står utanför kriget, men kriget för också i Sverige med sig brist på matvaror, även om det drabbar olika samhällsklasser på olika vis. Priserna stiger i höjden när bönder och köpmän gömmer undan skördar och hellre exporterar till högre pris än att sälja till svenska hungrande. Jobberi blir liksom gulaschbaroner ett känt begrepp. Dyrtid och svält för fattiga, men samtidigt har stora kapital samlats hos andra som tjänat väldiga pengar på krigskonjunkturen.

Över hela landet demonstrerar kvinnor och män, arbetare och även soldater, mot brist på mat, mot höga priser och mot orättvisor i samhället. I Sundsvalls arbetares tidning Nya Samhället (den bytte senare, när visionen falnat, namn till Dagbladet) kan vi i april 1917 läsa om hungerupprorets många demonstrationer och möten också i Sundsvallstrakten. 3000 demonstrerar i Njurunda och Kvissleby, 700 i Nedansjö, 400 i Söråker. Möten också i Sund, Bergeforsen, Söråker och på flera andra platser. Strejker i Ortviken och Matfors.

Förutom information om krismöten och demonstrationer finns i tidningen för övrigt också recept på enkla billiga maträtter liksom tips vid odling av potatis med mera, som riktar sig till arbetare som startar koloniodlingar, som i Skönvik.

Vid demonstrationer och möten ställer arbetarna krav på utökade brödransoner, sänkta priser på och stopp för export av livsmedel. Men det handlar om mer än matpriser. Vid demonstrationen i Nedansjö kräver man att arbetare ska slippa betala skatt så länge krisen pågår. Liksom att Amalthea-männen ska släppas fria, införande av åtta timmars arbetsdag och en allmän, lika och direkt rösträtt för alla. Dessutom ställs krav på att försäljning av öl och sprit ska vara förbjudet så länge krisen består.

Talare på demonstrationerna är, förutom lokala fackliga ledare, ofta Disa Västberg, sågverksarbetardotter från Klampenborg, som arbetade på kafé innan hon blev en populär föredragshållare och skribent. Två år efter hungerkrisen väljs hon in i Sundsvalls kommunfullmäktige, blir senare riksdagsledamot för socialdemokraterna och flyttar till Stockholm med sin make Moje Västberg, som är chefredaktör för Nya Samhället under tiden för hungerdemonstrationerna.

På andra platser i landet inkallas militär att övervaka demonstrationer. I Västervik, Stockholm, Göteborg, Seskarö och i Ådalen, liksom på flera andra ställen i landet, blir det våldsamma konfrontationer mellan demonstranter och poliser. I Sundsvall, där militären 1917 fångar in 5000 strejkande sågverksarbetare, förlöper dock demonstrationerna lugnt.

Som ett resultat av den stora vreden över hur regeringen hanterat krisen avgår den 30 mars 1917 den konservative statsministern Hammarskjölds regering, som varit dels tyskvänlig och dels ovillig att gå med på några av de hundratusentals demonstranternas krav (och därför fått smeknamnet Hungerskjöld) och ersätts tillfälligt av en ny högerregering. Hammarskjöld tar några år senare plats i styrelsen för det Rasbiologiska Institutet i Uppsala.

Första maj 1917 blir till en jättedemonstration i Sundsvall med mer än 10 000 arbetare. Staden har då 16 000 invånare. Nya Samhället skriver dagen efter:

från alla distriktets kanter kom de tågande, efter att ha marscherat i timmar längs milslånga vägar. Där kom arbetarna från Bärgeforsen, Fagervik, Vivstavarv och Skönvik. En stund senare kom Söråkerslandets arbetare, som trotsat den långa vägen och som nu märkta av vägdammet kom käckt, taktfast marscherande under Marseljäsens eldiga toner.

Demonstrationen präglas av kampen mot kris och dyrtid. Samma krav som från hungerdemonstrationerna återkommer. Bland standaren läser skribenten: ”Vivstavarvs vinst 1916 ökad med 400%” och bredvid den: ”Vivstavarvs arbetares existens försämrad med 50 %”. Stockviksklubbens kvinnor bär sexton små trekantiga standar med var sin bokstav, som tillsammans bildar orden ”Leve revolutionen!” Från flera håll förs en varning, eller en förhoppning, fram att det kan gå här som i Ryssland.

Huvudtalare är den socialdemokratiske riksdagsmannen J A Ingvarsson som inleder sitt tal med att återknyta till sågverksarbetarnas strejk 38 år tidigare och om hur arbetarna nu rest sig med besked, efter att ha slagits ned med vapenmakt, och avslutas med att det nu gäller att vinna ”en samhällsordning utan militarism, för frid på jorden, för ett tillstånd då arbetets frukter tillfaller dem som arbetar”. Varpå följer ”Dånande hurrarop”, fortfarande enligt Nya Samhället, 2 maj.

1917 är också året då det socialdemokratiska partiets ungdomsförbund bryter sig ut ur partiet och på en kongress i maj bildar Socialdemokratiska Vänsterpartiet, senare Sveriges kommunistiska parti, idag Vänsterpartiet. Liknande partibrytningar sker på många håll i Europa, främst på grund av partiledningarnas brott mot den beslutade antimilitaristiska hållningen inför kriget. Arbetarpartier som lovat varandra att inte stödja eller medverka i kriget, innan det startade, medverkade istället till att stödja det egna landets militärer. Revolutioner inleds på flera håll i Europa, men ingen överlever förutom den ryska.

Hungerdemonstrationer, möten och strejker leder inte till någon revolution i Sverige, men rädslan för den och för demonstrerande arbetare, kvinnor och soldater gör att det de närmaste åren beslutas om såväl åtta timmars arbetsdag som beslut om allmän och lika rösträtt, även för kvinnorna. Och Amaltheamannen Anton Nilssons frigivning kommer hösten 1917, efter att socialdemokraterna och liberalerna bildar regering.

Tidningen, och utvecklingen dag för dag, kan följas via mikrofilm på Medelpadsarkiv på Kulturmagasinet i Sundsvall.