Blod som bot…
Under tiden innan dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921 fanns ett antal avrättningsplatser runt om i Medelpad. De var ofta belägna på gränsen mellan socknar och vid större vägar. Orsaken var att då kunde båda socknarna använda sej av dem och de var lätt synliga för resande och var tänkta att fungera avskräckande för den som funderade på att begå brott. Det finns många skrönor och sägner kopplade till dödsstraff och avrättningsplatser.
En sådan finns från avrättningsplatsen vid Hällsjömon, mellan Tuna och Stöde. Den sista som avrättades där var drängen Johan Persson, som även kallades för Diger-Janke. Han hade rånmördat en gårdfarihandlare för ynka 3 riksdaler och en flaska brännvin. När han skulle gömma kroppen blev han påkommen av en postskjuts som passerade platsen. Diger-Janke dömdes till döden och avrättades genom halshuggning. Innan avrättningen bad han att få låna en fiol och spelade då en vals. Den skrevs ner av en spelman, som var där för att se avrättningen, och bevarades till eftervärlden. Idag finns flera versioner av Diger-Jankes vals.
Något annat som inträffade vid Diger-Jankes avrättning var att två flickor med fallandesjuka (epilepsi) sprang fram och samlade upp det ännu varma blodet, som rann från hans halshuggna kropp, med mässingsbägare. Enligt gamla sägner kunde den som drack blodet från en halshuggen bota sin epilepsi – om personen inte kräktes upp ”drycken”. Den ena flicka blev enligt skrönan illamående under natten och spydde upp blodet, medan den andra klarade sej. Hon blev också frisk, medan flickan med mer känslig mage fick fortsätta dras med sin åkomma.