Sist ner för backen får tusen hål i nacken

Kälkåkning Barn

Att i full fart, med pirrande mage, ge sig ut för backen på en kälke är och har länge varit en populär vinterlek.

Problem uppstår för de barn och ungdomar som bor i stan. De bästa backarna, plogade och hårda, är stadens vägar.

Redan 1868 är problemet så stort att kälkåkning förbjuds i centrala stan. Efter att poliskommissarie J. O. Attaque några år senare uppmärksammar samma problem på Östermalm, väster om sjukhuset (nuvarande kommunhuset) och i stadsdelen Stenhammaren, utökas förbudet. Bröt du mot regeln kunde du få böta 2-20 kronor.

Något måste göras. Ledningen i kommunen, Drätselkammaren, tar 1902 beslut om att bekosta en kälkbacke bakom sjukhuset. Vid samma tid utvecklas Idrottsparken, med belyst skridskobana och två kälkbackar. Tävlingar i kälkåkning ordnas, vissa gånger med fackelupplyst bana.

Men tyvärr. Där vuxna tycker att barn ska leka är inte där barnen själva väljer att vara. Lika sant idag som förr i tiden. Artiklar i lokalpressen vittnar om trafikkaos och olyckor under både 1920, -30 och -40 talen. Problemet kan sammanfattas med en iakttagelse från en patrullerande polis på Sundsvalls gator 1946. Han upptäckte några barn som duktigt och ordentligt sopade bort all sand på den isiga vägen.

Polisen: – Så kan ni inte göra.

Barnens svar : – Men annars kan vi ju inte åka!

Var sidan till hjälp?

  • Om du lämnar personuppgifter här kommer vi att behandla dessa enligt dataskyddsförordningen GDPR. Läs mer på sundsvall.se/personuppgifter. Det du skriver skickas direkt till den som uppdaterar sidan.