Det går utför, sa backhopparen

Backhoppning

Sundsvall var först i Sverige med skidtävlingar. Det var 1877 som rektorn Per Söderbaum ordnade ”backlöpning för skolungdom”.

Tävlingarna var en kombination av utförsåkning och backhoppning utan några egentliga regler annat än att komma ned helskinnade. 1888 ställde inte mindre än 179 folkskole- och läroverkselever upp i tävlingar under mer ordnade former. De tävlande gjorde fyra åk, två med stav och två utan, som avslutades med höger respektive vänstersväng. De första tävlingarna gick av stapeln vid Norra Berget, intill den så kallade bränngropen.

Backhoppning blev tidigt en stor sport i Sundsvall. En av orsakerna var att många av sågverkens disponenter och ägare hade norskt ursprung. Och backhoppning var i slutet av 1800 en väl etablerad sport i Norge. Den första tävlingen för folkskolebarn bekostades till exempel av G. P Braathen från Hovids sågverk. Hoppningen kunde också vara en blandning av lek och allvar. Vid en tävling i Svartvik gjordes en ordentlig luftfärd av en kvinna, som sedan visade sig vara en utklädd man. Internationella tävlingar för kvinnor kom först på 2000-talet. Allvaret visade sig i brutna ben och armar. Eller som för Holger Thalén, duktig sundsvallshoppare på 1910-talet, som olyckligt bröt nacken i en tävling och avled.
Backhoppningen var en stor publiksport och när Sundsvall fick en ”riktig” hoppbacke 1908 vid Södra Berget var det närmare 5000 åskådare på läktarna.

Den mest kände backhopparen från Sundsvall var Sven Selånger, med internationella segrar i Holmenkollen, Lahtis och OS-silver i Garmisch-Partenkirchen 1936, 3 VM-brons och 8 SM-guld. Han var även duktig i längdspåret och som slalomåkare.

Var sidan till hjälp?

  • Om du lämnar personuppgifter här kommer vi att behandla dessa enligt dataskyddsförordningen GDPR. Läs mer på sundsvall.se/personuppgifter. Det du skriver skickas direkt till den som uppdaterar sidan.