Onormala ormar

Få djur har varit så fruktade genom åren som ormar.

I folktron finns de i alla former och storlekar. Från lindormar, drakar och basilisker i nordiska gudasagor och eddadikter, till sjöormar, som Storsjöodjuret och monstret i Loch Ness.

Speciellt farliga var de ormar som hade krona, så kallade Ormkungar. En sån fanns enligt sägnen i Borgsjö för 150 år sedan. Några barn blev jagade av den 5-6 meter långa ormen, som hade man och var lika tjock som en mjölkkanna. Efter att barnen flytt in i huset, där de bodde, försvann ormen ned mot sjön och simmade iväg.

Medelpad har också andra sägner om sjöodjur. En av dem är Kungsormen i Öråkerstjärn. Den var så stor att den välte en eka. Roddaren drunknade sedan i den bottenlösa tjärnen.

Seriös vetenskaplig forskning om lindormar och drakar pågick så sent som på slutet av 1800-talet. Den kände etnologen Hyltén-Cavallius utlovade en belöning på 1000 kronor (idag cirka 60 000 kronor) för ett fångat eller dött exemplar.

Ormarna kunde också vara till nytta för människorna. En tomtorm eller gårdsorm, gärna blå, skyddade gården. Och en sån fick en inte skada. Ormar botade även magåkommor genom att krypa in i folk. Efter att ha kommit ut igen bet de sig i svansen och rullade bort.

Var sidan till hjälp?

  • Om du lämnar personuppgifter här kommer vi att behandla dessa enligt dataskyddsförordningen GDPR. Läs mer på sundsvall.se/personuppgifter. Det du skriver skickas direkt till den som uppdaterar sidan.