Från korallrev till sanering av gammal sågverksmark: “Det blir en hel del problemlösning”

Planen var att rädda korallrev. I stället blev Astrid Göthe Ålin projektledare för förorenad mark i Sundsvall. Just nu är hon ansvarig för saneringen av Nyviks gamla sågverk på Alnö.

Det kallas harpa – och det kan man förstå, av dess utseende att döma – det jättelika såll genom vilket jord silas ner i en hög, medan stenarna blir kvar. Dessvärre räcker det inte med en sållning – då blir alltför många jordkokor också kvar.

– Jorden här var fuktigare än vi trodde när vi beställde harpan, säger Astrid Göthe Ålin där hon står mitt i det stora saneringsområdet i Nyvik, på Alnöns nordvästra kust. Eftermiddagen är blåsig och nere i Alnösundet är vattnet gråblått och upprört, men den kraftiga nordan passerar ute i viken, så här på stranden är det varmt.

Astrid Göthe Ålin är här på ett av sina regelbundna byggmöten med Svevia, som är den entreprenör som ansvarar för själva grovgörat: att gräva bort omkring 14 000 kubikmeter – 28 000 ton – förorenad jord, transportera bort den och sedan återställa strandområdet med ny jord och schakta ut en del av strandlinjen för att förhindra skred, samt riva den enda byggnad som fanns kvar på området – ett pannhus som försåg sågarna med kraft.

Nyvik är ett av de sågverksområden i kommunen där det finns höga halter av dioxin i jorden, och som därför behöver saneras för att människor ska kunna vistas där utan risk. Processen inför saneringen har tagit många år. Föroreningen upptäcktes 2007 och efter ett antal utredningar blev det dags för själva saneringen, som inleddes med en sista, grundlig provtagning, då området delades in i ett jättelikt nät av rutor à 10 x 10 meter.

I var och en av dessa togs prover som visade att halten av dioxin varierade. Mest förorenat är det på den plats vid kaphuset, där den så kallade doppningen gjordes. Det varen procedur som innebar att brädorna doppades i pentaklorfenol, ett slags impregnering som förhindrade att träet blånade. Därefter transporterades de till två brädgårdar, där de fick ligga och torka medan doppningsvätskan droppade ner i marken. Det gjorde förstås sågverksarbetet rent hälsovådligt.

– Jag pratade med en man en gång, som berättade att de som arbetade med doppning blev svarta långt upp på armarna, säger Astrid Göthe Ålin och skakar på huvudet.

Men att arbeta här i dag är inte någon risk, försäkrar hon – dioxin är hårt partikelbundet, så det är bara om det dammar man kan få i sig det.
– Om den blir för torr vattengjuter vi, så stannar giftet i jorden.

Den miljöingenjör från Svevia som går och tar prover en bit bort har dock skyddshandskar för att undvika direktkontakt med dioxinet.

Astrid Göthe Ålin är en av tre projektledare för förorenad mark på stadsbyggnadskontorets markavdelning. Hon kom dit 2013, efter att tidigare ha arbetat både med provtagning och med att dokumentera förorenade områden i länet. Men då hon en gång läste naturgeografi hade hon helt andra drömmar.

– Jag ville jobba med erosion i jordbruk och förhindra överslammade korallrev. Och så står man här med hjälm i stället, säger hon med ett stort leende.

– Men det har blivit roligare och roligare längs vägen!

Hennes viktigaste arbetsuppgift är att fatta de slutgiltiga besluten i projektet. Hon har också ansvar för att hålla koll på ekonomi och tidplan gentemot Naturvårdsverket, som finansierar det hela och vara kontaktperson gentemot Länsstyrelsen.
– Det blir en hel del problemlösning.
Hon exemplifierar med frågan om hur den förorenade jorden skulle fraktas till andra sidan sundet. Att köra den över Alnöbron kändes inte som ett hållbart alternativ med tanke på övrig trafik. Efter några vändor fram och tillbaka då också en pråm fanns med i bilden landade det i lösningen att jorden körs med lastbilar på en specialinhyrd bilfärja. Sedan fortsätter lastbilarna till Blåberget. Ett annat problem var hur den invasiva art, jättebalsamin, som upptäckts i området skulle hanteras.
– Vi gräver ner växt- och rotdelar inom området och fyller över med ett tjockt
lager rena massor.
Problemlösningen hör till det roligaste med jobbet, tycker hon.
– Och att ”bråka” med miljökontoret. Vi förväntas hålla budget medan de förstås vill minska riskerna så mycket det går. Men vi har en jättebra kommunikation.

Text: Ingela Hofsten
Foto: Therése Ny

Fakta

• Sågverket i Nyvik var i drift 1867 till 1939. Under ett antal år efter drevs några andra verksamheter på platsen, bland annat en korvskinnsfabrik, men sedan den sista avvecklades har området stått orört.
• Saneringen i Nyvik har fått stöd från naturvårdverket med 31, 2 miljoner kronor.
• Den förorenade jorden fraktas med lastbilar på en färja över till andra sidan sundet för vidare transport till Blåberget. En mindre del extra förorenad jord, som räknas som farligt avfall, kommer att gå till särskild deponi.